Vatten för hund och katt - hur ofta ska vattnet i skålen bytas?

Vatten är en av de viktigaste förutsättningarna för liv, och våra djur, precis som vi, vill inte vara utan tillgång till rent och färskt vatten. Hur mycket vi behöver under stabila förhållanden beskrivs av det dagliga vattenbehovet uttryckt i milliliter per kilo kroppsvikt. För en vuxen människa som väger 60 kg är det ca 2-2,5 liter vatten per dygn [1].

Nedan förklarar vi hur mycket vatten hundar och katter behöver, var de får det ifrån, hur du ger det och hur du sköter skålen så att vattnet verkligen är säkert.

Hur mycket vatten hundar och katter behöver

För en vuxen, lugn hund är det dagliga behovet 50-60 ml vatten per kilo kroppsvikt, och för en katt ungefär detsamma, ca 50 ml per kilo [2]. Det är dock genomsnittsvärden för vuxna djur, vid optimal temperatur och med minimal ansträngning [3-5].

En sådan allmän parameter är inte exakt, men hjälper till att:

• förstå att djur helt enkelt behöver vatten,
• uppskatta ett intervall för hur mycket vatten de behöver,
• förklara att vatten inte bara är det som finns i skålen, utan också det djuret äter.

Det är lättare att säga till en kattägare att katten behöver ungefär ett glas vatten om dagen än att genast förklara var vattnet kommer ifrån och att katter har särskilda anpassningar för att ta vara på det [6].

Var hundar och katter får vatten ifrån och vad törsten beror på

Hur mycket vatten ett djur dricker beror på fysiologiska faktorer som reglerar törsten. De påverkas av cellernas homeostas och av dygnsrytmen, som hela tiden pendlar mellan lätt uttorkning och övervätskning [2,7].

Behovet kan räknas i ml per kg kroppsvikt, i ml per kg intagen torrsubstans eller i ml per intagen kcal. Med alla dessa metoder är vattnet summan av tre källor [2,8]:

• fukten i maten,
• fritt vatten, alltså det i skålen,
• metaboliskt vatten, som bildas i kroppens biokemiska reaktioner.

”Ett glas vatten för katten” är alltså ett mer komplext begrepp, och vatten är bara en av delarna i en balanserad kost [8,9].

Förändringar i vattenintaget - vad du ska vara uppmärksam på

Vattenskålen gör det möjligt att löpande följa vad som händer med din fyrbenta vän. Ökat drickande (polydipsi) eller minskat (adipsi) kan vara ett tillfälligt och helt naturligt tillstånd [3,10,11]. En hund som har varit ute på en flera timmar lång promenad dricker upp hela skålen på några minuter, och efter ett byte till ett torrare foder fyller den på bristen med vatten ur skålen [2].

Å andra sidan undviker en rädd katt oftast att dricka, och efter ett byte till ett foder med högre vattenhalt dricker djuret mindre ur skålen. En vanlig orsak till förändringar är också tristess eller beteendeproblem: djuret leker med vattnet, vilket ser ut som en plötslig ökning av drickandet, eller slutar dricka eftersom det har svårt att vara ifrån sin ägare [12,13].

Så ger du hunden vatten: skål, plats och ständig tillgång

Det finns nästan lika många åsikter om hur man ska ge vatten som det finns djurägare. För hundar är saken ganska enkel: en vanlig skål är det mest optimala valet [5,8]. Det viktiga är att skålen har rätt storlek för hunden (en valp som ramlar ner i en skål fyra gånger så stor som den själv är inget roligt) och var den står.

I de flesta hem står vattenskålen bredvid matskålen. Är det den bästa lösningen? Både ja och nej. Det bästa är att observera djurets beteende och i svårare fall rådgöra med en etolog eller veterinär [13].

Ska hunden ha tillgång till vatten hela tiden?

Ständig tillgång till vatten (ad libitum) är inte alltid en bra idé [2,19]. En mycket aktiv hund som efter en timmes springande dricker upp hela skålen på en gång kommer troligen att kräkas upp det direkt. Det är bättre att under ungefär en halvtimme ge den vatten i omgångar [20]. Detsamma gäller en hund som älskar att leka med vatten: ständig tillgång gör det bara värre. Om hunden beter sig konstigt vid skålen är det klokt att ta reda på orsaken med hjälp av en specialist [20].

På vilken höjd ska skålen stå?

Generellt är det bättre om skålen står lite högre än golvet [2,9,20], så pass att djuret inte behöver sträcka på halsen. Det spelar roll särskilt för stora hundraser [6]. Om vi ser att ställningen när djuret äter eller dricker är obekväm eller smärtsam måste den ändras. Vid vissa sjukdomar, t.ex. akalasi i matstrupen, ska hunden äta med frambenen betydligt högre än bakbenen, för att minska uppstötningarna.

Skål eller fontän för katten

Här finns inget entydigt svar [2,6,21]. På nätet finns många åsikter, men det saknas studier på en stor, representativ grupp djur. Katter har speciella preferenser och ofta räcker inte en skål, så det är värt att tänka på antalet vattenkällor och var de står.

I en studie av preferenserna hos 549 katter [6]:

• drack över 80 % av katterna främst ur skål, mindre än 20 % ur fontän,
• valde katter med tillgång till båda källorna skålen i 60 % av fallen,
• föredrog katterna tydligt skålar med en diameter under 15 cm, medan skålens material inte spelade någon roll för dem,
• rekommenderades minst 2 skålar per katt [6,20].

Vilket vatten och hur ofta det ska bytas

Oavsett typ av skål och djurart är det avgörande att vattnet är rent och av god kvalitet och hur ofta vi byter det [6]. Om ägaren kan dricka vattnet kan även djuret få det. Oftast är det ägarens preferenser som avgör om djuret dricker flaskvatten eller kranvatten [5,6,10]. Det viktigaste är att vattnet finns tillgängligt och är färskt, alltså byts minst en gång om dagen.

Det händer att djuret trots en fin skål full med färskt vatten hellre dricker ur en vattenpöl eller ett akvarium [6,11,20]. Det är en värdefull observation, eftersom den visar att vi inte helt har förstått vad djuret behöver.

Varför skålen måste diskas

Att byta vatten varje dag är självklart, men att sköta själva skålen är det inte [22]. Att byta vattnet ger inte mycket om skålen diskades för en vecka sedan. Bakterier växer i själva vattnet: det djuret har i munnen, på nosen och ibland på tassarna blir kvar i skålen. Många mikroorganismer bildar en biofilm som sitter hårt fast vid underlaget och är svår att få bort. Att bara skölja skålen eller fontänen under rinnande vatten räcker inte [23].

Precis som vi inte vill dricka ur en smutsig mugg kommer en del djur att:

• inte dricka ur ett smutsigt kärl, även om det har fyllts med färskt vatten,
• kunna utsättas för infektion på grund av det.

Det märks särskilt när flera djur använder gemensamma skålar. Ett sjukt djur kan lämna ett smittämne i vattnet, och andra kan smittas av det [22,24,25]. Därför ska vi behandla vattenskålen som en vanlig mugg och diska den så ofta som möjligt.

Vad det innebär att fylla på vatten och ha en odiskad skål

Att fylla på vatten i skålen är inte alltid en bra lösning [26]. Det som är kvar i botten tillsammans med smulor av foder är en bra grogrund för mikroorganismer. Det djuret har på tungan, tandköttet, tänderna och i hudvecken fortsätter oftast att föröka sig i en odiskad skål, särskilt en varm dag, eller bildar en reservoar [27-29].

Vid ett sår eller en skada i munnen kan sådant vatten bli en infektionskälla, t.ex. med bakterier av släktet Staphylococcus, Streptococcus och i allvarligare fall Pseudomonas. Med flera djur kan floran hos det ena vara farlig för det andra och orsaka variga förändringar i munnen, diarré eller överföra parasiter [26,28-31].

Vad som påverkar hur mycket djuret dricker

• faktorer som rör djuret: ålder, kön, hälsotillstånd,
• dess preferenser: typ av kärl, var de står, att dricka ensam eller i sällskap,
• miljön: temperatur, luftfuktighet, typ av foder,
• själva vattnet: dess renhet och kvalitet.

Att få de här delarna i balans beror till stor del på ägarens uppmärksamma observation, och i svåra fall på samarbete med en etolog och en veterinär.

Författare: veterinär Dominik Łagowski, Sub-Department of Veterinary Microbiology, Faculty of Veterinary Medicine

Litteratur

1. Maughan RJ. Introduction to the European Hydration Institute’s Expert Conference on Human Hydration, Health, and Performance. Nutr. Rev. United States; 2015. p. 55-6.
2. Nutrient Requirements of Dogs and Cats [Internet]. Washington, D.C.: National Academies Press; 2006. Available from: http://www.nap.edu/catalog/10668
3. Finco DR, Adams DD, Crowell WA, Stattelman AJ, Brown SA, Barsanti JA. Food and water intake and urine composition in cats: influence of continuous versus periodic feeding. Am J Vet Res. United States; 1986;47:1638-42.
4. Perrier ET, Johnson EC, McKenzie AL, Ellis LA, Armstrong LE. Urine colour change as an indicator of change in daily water intake: a quantitative analysis. Eur J Nutr [Internet]. 2016;55:1943-9. Available from: https://doi.org/10.1007/s00394-015-1010-2
5. Zentek J. Nutritional Guidelines For Complete and Complementary Pet Food for Cats and Dogs. FEDIAF; 2019.
6. Fritz J, Handl S. THE WATER REQUIREMENTS AND DRINKING HABITS OF CATS. Vet Focus. 2018;28.
7. Armstrong LE. Hydration Biomarkers During Daily Life: Recent Advances and Future Potential. Nutr Today [Internet]. 2012;47. Available from: https://journals.lww.com/nutritiontodayonline/Fulltext/2012/07001/Hydration_Biomarkers_During_Daily_Life__Recent.2.aspx
8. Zanghi BM, Gerheart L, Gardner CL. Effects of a nutrient-enriched water on water intake and indices of hydration in healthy domestic cats fed a dry kibble diet. Am J Vet Res. United States; 2018;79:733-44.
9. Zanghi BM, Gardner CL. Total Water Intake and Urine Measures of Hydration in Adult Dogs Drinking Tap Water or a Nutrient-Enriched Water. Front Vet Sci [Internet]. 2018;5:317. Available from: https://www.frontiersin.org/article/10.3389/fvets.2018.00317
10. Ramsay DJ, Thrasher TN. Regulation of fluid intake in dogs following water deprivation. Brain Res Bull. United States; 1991;27:495-9.
11. ANDERSON RS. Water balance in the dog and cat. J Small Anim Pract [Internet]. 1982;23:588-98. Available from: https://doi.org/10.1111/j.1748-5827.1982.tb02519.x
12. Fatjó J, Ruiz-de-la-Torre JL, Manteca X. The epidemiology of behavioural problems in dogs and cats: A survey of veterinary practitioners. Anim Welf. 2006;15.
13. Camps T, Amat M, Manteca X. A Review of Medical Conditions and Behavioral Problems in Dogs and Cats. Anim an open access J from MDPI. 2019;9.
14. Dru Forrester S, Roudebush P. Evidence-based management of feline lower urinary tract disease. Vet Clin North Am Small Anim Pract. United States; 2007;37:533-58.
15. Boland LA, Barrs VR. Peculiarities of feline hyperadrenocorticism: Update on diagnosis and treatment. J Feline Med Surg. England; 2017;19:933-47.
16. Kooistra HS, Galac S. Recent advances in the diagnosis of Cushing’s syndrome in dogs. Vet Clin North Am Small Anim Pract. United States; 2010;40:259-67.
17. Marks SL, Kook PH, Papich MG, Tolbert MK, Willard MD. ACVIM consensus statement: Support for rational administration of gastrointestinal protectants to dogs and cats. J Vet Intern Med [Internet]. John Wiley & Sons, Ltd; 2018;32:1823-40. Available from: https://doi.org/10.1111/jvim.15337
18. Court MH. Feline Drug Metabolism and Disposition: Pharmacokinetic Evidence for Species Differences and Molecular Mechanisms. Vet Clin North Am Small Anim Pract [Internet]. 2013;43:1039-54. Available from: http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0195561613001162
19. Garcia SN, Osburn BI, Cullor JS. A one health perspective on dairy production and dairy food safety. One Heal (Amsterdam, Netherlands). 2019;7:100086.
20. Landsberg GM, Hunthausen WL, Ackerman LJ, Landsberg GM. Behavior problems of the dog and cat. 2013.
21. Grant DC. Effect of water source on intake and urine concentration in healthy cats. J Feline Med Surg. England; 2010;12:431-4.
22. Cabral JPS. Water Microbiology. Bacterial Pathogens and Water. Int. J. Environ. Res. Public Heal. 2010.
23. Nogueira Brilhante RS, Correia EEM, De Melo Guedes GM, Pereira VS, De Oliveira JS, Bandeira SP, et al. Quantitative and structural analyses of the in vitro and ex vivo biofilm-forming ability of dermatophytes. J Med Microbiol. England; 2017;66:1045-52.
24. Moriello K. Mechanical washing of pet food bowls is effective for Microsporum canis decontamination. Vet Dermatol. 2019;30.
25. Ghasemzadeh I, Namazi SS. Review of bacterial and viral zoonotic infections transmitted by dogs. J Med Life. 2015;8:1-5
26. O’Brien E, Xagoraraki I. A water-focused one-health approach for early detection and prevention of viral outbreaks. One Heal [Internet]. 2019;7:100094. Available from: http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S2352771418300569
27. Lin M-H, Ke W-J, Liu C-C, Yang M-W. Modulation of Staphylococcus aureus spreading by water. Sci Rep [Internet]. 2016;6:25233. Available from: https://doi.org/10.1038/srep25233
28. S. Alidadi OA. Water as a Potential Transmission Route of Infection with Tapeworms. J Air Water borne Dis [Internet]. 2015;04. Available from: http://www.omicsgroup.org/journals/water-as-a-potential-transmission-route-of-infection-with-tapeworms-2167-7719-1000e135.php?aid=70363
29. COLEMAN BL, SALVADORI MI, McGEER AJ, SIBLEY KA, NEUMANN NF, BONDY SJ, et al. The role of drinking water in the transmission of antimicrobial-resistant E. coli. Epidemiol Infect [Internet]. 2012;140:633-42. Available from: https://www.cambridge.org/core/product/identifier/S0950268811001038/type/journal_article
30. Olsen SJ, Miller G, Breuer T, Kennedy M, Higgins C, Walford J, et al. A waterborne outbreak of Escherichia coli O157:H7 infections and hemolytic uremic syndrome: implications for rural water systems. Emerg Infect Dis. 2002;8:370-5.
31. Muscarella LF. Contribution of Tap Water and Environmental Surfaces to Nosocomial Transmission of Antibiotic-Resistant Pseudomonas aeruginosa. Infect Control Hosp Epidemiol [Internet]. 2004;25:342-5. Available from: https://www.cambridge.org/core/product/identifier/S0195941700083855/type/journal_article